bränd oboy

Satt kvar i skolan i typ 2,5 timmar idag för att göra en SO-uppgift med Lammet.


Vi var asduktiga och skrev nästan hela manuset till vårat radioprogram (Sam-media du vet) som vi ska göra till nästa torsdag. När vi är klara sparar vi, och eftersom det är något fakkat med datorn lämnar vi tillbaka den till biblioteket och går till skrivstugan för att skicka den till oss själva. När vi loggar in på datan där finns arbetet såklart ingenstans. FML. 2 timmars jobb helt borta.

Jag ville gråta, vi gick tillbaka till biblioteket. Som tur var fanns arbetet kvar på den datan, yey! Men det fanns inget internet ändå, så vi kunde inte skicka det eller nåt. Sen hitta jag ett USB-minne i min väska

DAGENS LÄRDOM:

HA ALLTID MED DIG ETT USB-MINNE I FALL DET SKULLE BEHÖVAS!

Sen gick jag hem och gjorde oboy med vispgrädde. Fast oboyen kokade över på spisen, nu är den fastbränd på platan och det luktar äckligt.

Döden är inte fridfull

Om nån är död i film, då säger man alltid "hon ser fridfull ut, hon ser ut som hon sover"


Det är bullshit, kan jag ju säga direkt. Kanske är det så med människor, men när vi sagt hejdå till Siggan gick vi ut rummet medan dom gav henne sömnmedlet. Vi kunde få gå in efter det, och man såg på en gång, man liksom kände det i rummet att hon inte sov. Det var jättehemskt, jag grät och ville gå hem. Men syster yster stod kvar jättelänge och klappade henne, men varje gång jag gick in i rummet ville jag bara ut. Det var så hemskt att se henne död. Och det var inte fridfullt.

Hejdå bäbis <3

Det är klart att man visste att hon skulle dö förr eller senare. Egentligen har jag väntat på det i flera år, men ändå trodde jag inte att hon skulle dö än. Jag har tänkt att hon ska leva medan jag flyttar hemifrån, egentligen har jag alltid tänkt in henne i min framtid. Och det gick så snabbt, vet inte riktigt om jag har fattat än egentligen. Jag gick hem och grät idag efter skolan

12 långa lyckliga kattliv fick hon i alla fall. Jag är glad att hon slapp lida mer, hon kunde ju trots allt knappt andas. Älskar fortfarande min bäbikatt.

Hejdå.

Allting gick väldigt fort igår.


Både jag och syster har märkt att våran katt har verkat sjuk ganska länge, och igår morse sa vi till mamma att om hon inte ringer en veterinär och bokar tid gör vi det. Hon sa att hon skulle fixa det, och jag tänkte inte mer på det utan gick och träffade Klintan.

När vi sitter och kollar på film ringer min mamma och säger att hon och syster åkt in till akuten med Siggan, att hon ligger i en syrgasbur och kan knappt andas. "Om det är behandlingsbart får hon stanna över natten" Mamma säger att dom ska ringa senare och säga om de måste avlida henne eller inte.

Jag åker till Bästaste där jag ska äta middag och sova. Precis när vi ska äta ringer mamma och säger att Siggan måste avlivas. Hon hade tumörer i lungorna och i buken, och vätska i lungorna också så hon kunde knappt andas. Vi åker ut till bagarmossen där vi får säga hejdå. Det var det hemskaste jag har gjort i mitt liv.

Jag har ingen katt längre.

Det snurrar i min skalle

Bloggvärlden är stor och jag är liten. Precis som överallt annars är jag mindre än dom flesta på alla sätt. Jag har ingen större längtan för att bli en känd blogg, men känslan av att bli hörd på ett eller annat sätt är skön. Vad krävs det för att man ska bli sedd?

En tanke slog mig. Jag som går media, borde inte jag ha lärt mig kunskapen att intressera och fånga läsare med mina texter? Hur kommer det sig då, att så få ändå läser min blogg? Jag är medveten om att jag inte är engagerad i mitt skrivande, eller att uppdatera bloggen, men om jag gör ett försök, kan ni inte läsa min blogg då? Jag har ingenting att skriva om, mitt liv står helt still fast det hela tiden rullar framåt. Det händer saker hela tiden, men allting är detsamma som förut. Nog kanske de här sakerna utvecklas, blir något mer men aldrig så att det finns tillräcklig att skriva om.

Huvudet töms aldrig från tankar. Dag ut och dag in går man och tänker på olika saker, bra och dåliga, och ibland blir det för mycket. Som för mig just nu. Hur jag än tänker på varför jag inte är glad, kan jag inte komma på en enda dålig sak i mitt liv just nu. Ändå känner jag mig ensam och bortglömd, lämnad ensam i min lägenhet mitt på söder.

Som igår i skolan. Om och om igen fick jag höra om tjejen i min klass som ska ha fest. Jag sitter bredvid dem när de pratar om det, alla vet om festen utom jag. Såklart, det finns de i klassen som inte heller vet om den antar jag, de så kallade "töntarna". Men är jag en av dem? Och borde de då verkligen prata om festen så jag hör? Senare samma dag kommer Lammet fram till mig och frågar om jag ska till Mario på lördag. Jag visste inte ens att hon skulle ha fest. Trodde ändå Mario skulle bjuda mig om hon hade fest... Så jobbig kan jag väl ändå inte vara när jag är full? Känner mig omtyckt här, verkligen.

Som tur är har jag min Bästaste. Hennes mamma åker utomlands till Riga, bara för hon ska få en helg själv hemma, om ändå min mamma vore så snäll. Dessutom kom Klintan hem till mig igår när jag sa att jag var deppig. Han är snäll, han tog med en choklad sen skrattade vi och flummade lite. Det är sådana vänner man verkligen behöver när man är på det humöret jag är på just nu, han är fan underbar.

Stalkerkaoz

Finns inte så mycket att säga egentligen.
Jag måste helt enkelt ha the talk.


Eller? Det är svårt, jag vet inte vad jag ska göra!
Jag vet ju inte 100% att han gillar mig, om jag snackar med honom då, kan det inte bli stelt?
Och även OM han gillar mig lär det ju bli stelt om jag har the talk med honom. Hur har man the talk med någon utan att det blir stelt? Går det ens?

Om det är nånting jag verkligen kan dra mig länge för är det just sådana här saker. Jag vet aldrig hur jag ska hantera situationer som den här... Hjälp mig någon?

Och nu slutade min mobil fungera. FML

Tjenna!

Det var fan ett tag sedan man skrev.. Har hänt ganska mycket antar jag, men orkar inte skriva allt så fakk ya'll! Varning. Ganska mycket kärleksproblem i det här inlägget.

En av hyddorna jag och Syster
bodde i!

Jag har ju varit i Thailand! Hela jullovet, men är inte så brun längre.
Där skaffade jag mig en thailändsk stalker, han addade mig på facebook (trots att han bara snacka med syster yster) och nu skriver han massa saker på mina profilbilder som "your smile make me feel like the world is better" man ba wtf? lämna mig ifred ditt sajko. Man får sig dock ett gott skratt.

Har faktiskt skaffat mig en till stalker också. Vi blev kompisar ganska nyligen kanske en månad innan jullovet. han blev dumpad dagen innan jag åkte till Thailand, stackars sate, men nu är han efter mig. Känns lite konstigt, vi blev bra kompisar jättesnabbt men nu känns det verkligen som han försöker haffa mig. Dessutom är han relativt nydumpad och även om jag var intresserad av honom vill jag inte vara hans re-bound.
Härom helgen sov jag, Mario, han och hans kompis hos kompisen, jag tänkte att jag kunde sova med Mario men hon däckade med kompisen så jag hamnade bredvid min kompis. "inga problem" tänkte jag, "han håller sig på sitt avstånd, han känner vart gränsen går" men icke, det gjorde han verkligen inte. "Vänd dig om, jag vill prata" nej det vill du inte. Om jag vänder mig om ligger vi 5cm från varandras ansikten. Prata my ass! "kan jag inte få en godnatt kram, vänd dig hitåt" LÄMNA MIG IFREED!! tänkte om jag somna och han får nyktra till lämnar han mig på morgonen. Icke. "kan du inte vända dig hitåt, kan vi inte mysa? kan jag få min godnatt kram nu?" herregud... känns som jag borde prata med honom, och säga att vi bara är kompisar och det kommer fortsätta vara så, men jag vågar typ inte. Jag gillar inte "the talk"
Pratade med Mario någon dag efter det här. Hon sa att det var jätteobehagligt att sova med kompisen, för han låg och strula med hennes hals (väl medveten om att hon har en kille, eftersom jag berättat det för honom när han sa att hon var snygg) vilken kille gör så? Det var när hon berättade det som jag kom på att min kompis gjort samma sak på mig med. Kände att det blir lite stelt mellan kompisar om man gör så...

Mer: har även gått och blivit hopplöst förälskad i en kille i min klass (igen) mitt liv suger jag vet.
Hopplöst förälskad är väl kanske att överdriva, men jävligt tänd.
För det första är han världens goaste människa, man kan inte vara ledsen när man är med honom. För det andra är han så snygg att man bara vill ta på honom när man är i närheten. Jag skojar inte, ni förstår inte hur svårt det är att hålla fingrarna i styr när man sitter bredvid honom. Jag vill verkligen TA på honom, brukar inte vara så när jag ser en kille. Tror det är jobbigast för jag vet att jag inte får heller. Eftersom vi bara är kompisar...
Vi har varit kompisar länge, men vi har kommit varandra mycket närmare på sistone, det är skönt. Inte för att jag har större chans då (det kommer inte bli nått eftersom vi går i samma klass) utan för att han är en underbar vän. Är alltid skönt att ha en asbra kompis av andra könet, man får andra svar när man frågar. Det är intressant.

Mer bilder från Thailand

Utsikt från en av våra hyddor

Myskväll med Syster och thailändsk öl.

Badrumskompis

Utsikt från annan hydda. 

Hunden med supersyn. Eller ingen syn alls?

Ganska onödigt att skriva allt det här egentligen, eftersom ingen läser min blogg.. Men de nähjs ändå!