En tanke slog mig. Jag som går media, borde inte jag ha lärt mig kunskapen att intressera och fånga läsare med mina texter? Hur kommer det sig då, att så få ändå läser min blogg? Jag är medveten om att jag inte är engagerad i mitt skrivande, eller att uppdatera bloggen, men om jag gör ett försök, kan ni inte läsa min blogg då? Jag har ingenting att skriva om, mitt liv står helt still fast det hela tiden rullar framåt. Det händer saker hela tiden, men allting är detsamma som förut. Nog kanske de här sakerna utvecklas, blir något mer men aldrig så att det finns tillräcklig att skriva om.
Huvudet töms aldrig från tankar. Dag ut och dag in går man och tänker på olika saker, bra och dåliga, och ibland blir det för mycket. Som för mig just nu. Hur jag än tänker på varför jag inte är glad, kan jag inte komma på en enda dålig sak i mitt liv just nu. Ändå känner jag mig ensam och bortglömd, lämnad ensam i min lägenhet mitt på söder.
Som igår i skolan. Om och om igen fick jag höra om tjejen i min klass som ska ha fest. Jag sitter bredvid dem när de pratar om det, alla vet om festen utom jag. Såklart, det finns de i klassen som inte heller vet om den antar jag, de så kallade "töntarna". Men är jag en av dem? Och borde de då verkligen prata om festen så jag hör? Senare samma dag kommer Lammet fram till mig och frågar om jag ska till Mario på lördag. Jag visste inte ens att hon skulle ha fest. Trodde ändå Mario skulle bjuda mig om hon hade fest... Så jobbig kan jag väl ändå inte vara när jag är full? Känner mig omtyckt här, verkligen.
Som tur är har jag min Bästaste. Hennes mamma åker utomlands till Riga, bara för hon ska få en helg själv hemma, om ändå min mamma vore så snäll. Dessutom kom Klintan hem till mig igår när jag sa att jag var deppig. Han är snäll, han tog med en choklad sen skrattade vi och flummade lite. Det är sådana vänner man verkligen behöver när man är på det humöret jag är på just nu, han är fan underbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar