Första dagen i skolan

Idag var, som ni kanske förstod av rubriken, första dagen i skolan efter ett långt och "jag tror jag dör" sommarlov.


Misstolka inte, mitt sommarlov har ägt sönder. Har blivit väldigt mycket bättre vän med en kille i min klass som är väldigt mysig (gillar honom bara som kompis.. tror ja??) Han är fett snäll och jag gillar att man bara kan sitta med honom. Vi var på en kompis land, då satt vi nere på bryggan mitt i natten och bara lyssna på havet och kollade på stjärnor typ. Sa nästan ingenting, han är lixom lugn. Han har vart med på Långis typ varje gång ja varit där. Och typ alla andra gånger jag bestämt mig för att göra något med kompisar. Han har typ vart i stan lika mycket som jag så det har varit chill. Anyways, det jag tänker på mest av sommarlovet, även om det vart asbra, är allt det jobbiga. Som typ nydumpad, aspackad, bortgjord, utegångsförbud, hjärtkrossare, olyckligt kär.

Första dagen i skolan gick vi runt och försökte gissa vilka som var nya i skolan, och om vi kände igen någon. Rykten gick om att ettorna faktiskt var lediga, men efter ett evigt letande bland nya och gamla ansikten fick jag syn på ett som jag känner igen från min gamla skola. Så klart måste jag ropa på honom och vinka. Hahaha, har aldrig fått en sån blick i hela mitt liv, jag skojar inte. Han hatar mig, det måste han göra! (Jag har säkert berättat om 8orna i min skola, varav vi typ stalkade några o deras vänner. Han är en av vännerna.) Efter jag ropat på honom kunde han inte sluta snegla upp till min våning till han gick in i sitt klassrum. Stackars, stackars lilla pojke. Aldrig slipper han mig!