Stalkers...

Andra (och nästan sista) skoldagen som singel.


Folk säger att det blir lättare med tiden, men ingen säger någonsin att det blir svårare. Första dagarna, innan jag fattat vad som hänt, klarade jag mig ganska bra. Jag tänkte inte så mycket på det på dagarna, det var som vanligt. Eftersom vi inte träffades så mycket innan vi gjorde slut var det nästan som vanligt. Sen i skolan var det ett helvete, men jag klarade mig i alla fall utan att gråta när jag kollade på honom.

Men idag, nee, såklart så var jag nära på att börja gråta hela tiden. Och såklart så skulle han åka samma tub som jag. Som tur var var nästan halva klassen på samma tub så vi satt inte själva i alla fall. Men då kanske han inte hade ignorerat mig? Det är svårt att inte gråta när man håller på att dö. Jag är rädd att han ska ignorera mig i all evighet och vi aldrig mer kommer bli vänner... Jag vill inte att det ska vara så, jag vill kunna prata med honom och skratta med honom. Bara som vänner om det är vad som behövs. Och jag är trött på att gråta på kvällarna och morgnarna.

Men jag försöker tänka framåt. Tänk när man var 5 år och syskonet tog hinken man själv ville leka med, medan det fanns en till lika bra. Då var det det största problemet i världen och man grät tills man fick tillbaka hinken. Det funkar inte så längre, men om några år kanske det här inte är så stort som jag tycker att det är nu? Däremot är det svårt tänka framåt och inte leva i nuet när det är där man är...

+ Jag hatar att vara singel, för alla mina stalkers börjar sakta men säkert komma tillbaka!! FML