Jag avlider.

Vanligtvis brukar jag klara mig genom mer än halva dagen i skolan innan jag vill gråta. Idag klarade jag mig en station på tunnelbanan.


Hinner precis med Skarpnäck-tåget i Medis, där jag brukar gå på. Vid Skanstull stannar tåget precis, verkligen precis, så fönstret jag sitter vid är precis vid Sexiboi. Han tittar rakt på mig, jag tittar rakt på honom. Vi ser varandra, det är noterat. Jag noterar också att han har en ny tröja och jag tänker att jag ska påpeka det när han kommer och sätter sig vid mig, så har vi något att prata om. Inte kan han väl vara så omogen så att han ignorerar mig fast vi kollat rakt på varandra?

Jodå, det kan han. Han går in och ställer sig vid dörren, fast han vet att jag sitter 10 meter bort. I Gullmars går hans kompis på och han går och sätter sig med honom. Seriöst. Vad fan är det för skit? Jag höll seriöst på att börja gråta. Jag vill inte att han ska ångra att han gjorde slut med mig och vilja ha mig tillbaka, jag vill inte att han inte ska vara vän med mig om han inte vill det. Jag vill absolut inte att han inte ska göra någonting som han inte vill. Men att inte ens säga hej? När han har kollat rakt på mig? Det är fan över gränsen. Det är näst intill respektlöst. Speciellt efter att han sa att han fortfarande ville vara min vän... Hur hade han tänkt att det skulle funka om han ignorerar mig för evigt?

Kämpade jävligt länge för att inte börja gråta, i stort sett hela vägen till Kärran. Klarade mig sedan genom resten av skoldagen.